Champions Leage Finalen – Ett Intryck

Så var det dagen efter finalen av den fantastiska turneringen Champions League, det enda som saknades för att finalen skulle kännas som en komplett upplevelse var vin kära vän Bresa och den Grå Soffan.

Spelets kvalitet ska jag inte ge mig in på att återge, kritisera eller kommentera, det finns det så många andra som kan föra bättre.

Ett bestående intryck av matchen är så klart Chelseas bollar i virket, Terrys straffmiss och Drogbas bitchslap . Istället för att fokusera på det vill jag kommentera några detaljer som gav mig fina känslor.

Den första scenen var när United supportrar lånade ut sina matchtröjor till ryska soldater, som i sin tur lånade ut sina karaktäristiska hattar, det är en scen som symboliserar det som kan vara så fint i fotbollen, människor från olika länder, språk och kulturer som samlas tillsammans för fest, scenen symboliserade för mig det fina hos människan; förmågan att enas, en egenskap vi alla har så länge vi inte korrumperas av girighet, maktlösshet eller masspsykos.

Den andra scenen som påverkade mig på ett positivt sätt var när jag tror det var Ashley Cole och Nani som nickade ihop, en av Chelseas försvarare var genast framme och kollade till att Cole var okej, men det som var så vackert var att Cech samtidigt kollade till Nani fram till att medicinsk personal kom dit. Så bör människan vara, solidarisk, solidarisk som något annat än välgörare, solidaritet är som Sven-Erik Liedman säger att se sig själv i andra, Cech vet hur allvarlig en huvudskada kan vara, därför kollade han genast till Nani, han såg såg sig själv i honom och visste därför instingtivt hur han borde agerat.

Vart vill jag komma i detta? Vet inte riktigt mer än att vi i all form av mänsklig verksamhet kan se våra goda och sämre sidor, jag väljer denna gång att bära med mig de goda intrycken, för det är de och bara de som kan föra oss framåt.

Diary of the dead – Recension

George A. Romero är tillbaka med zombierullen Diary of the dead och hans hemska snedsteg Land of the dead är förlåtet och nästan glömt. Den här filmen har allt som hans underbara Dead Trilogi är älskade för: spänning, splatter, humor och samhällskritik.

Till att börja med, jag älskar zombies, oavsett ifall det är i roman-, serie- eller filmform. Att något så overkligt kan ta sig an människans som social aktör på ett så övertygande sätt är för mig ännu en gåta. Du som läsare rynkar säkert på näsan när de ser att jag menar att en zombiefilm är samhällskritisk, men det är just vad de ska vara.

Night of the living dead som spelades in mitt under brinnande medborgarrättsrörelse hade en svart man som hjälte, detta under en tid då svarta och vita sällan spelade i samma filmer. Dawn of the dead, den film Romero är mest känd för, var tydligt kritisk mot konsumtionssamhället. Day of the dead har jag tyvärr inte sett, något som i sig är otroligt i en genre som lågbudgetskräck där det snarare är regel än undantag att kvinnor framställs som svaga och gärna får visa brösten. Så kom Diary of the Dead, även den har som jag tidigare nämnt en tydlig social kommentar, om än en dubbelbottnad sådan, där du som tittare själv får göra dina tolkningar.

Filmen tar sin början när ett gäng collegestudenter och deras lärare spelar in en mumiefilm som ett skolprojekt. De hör på radion att de döda har börjat leva igen, så börjar skräcken. Filmen är på ett sätt konventionell för genren, de vill överleva.

Precis som Blariwitch Project och nu senast Cloverfield är det en film som ska föreställa vara filmad av karaktärerna själva. I Diary of the Dead fungerar det riktigt bra. Eftersom det är ett gäng filmstudenter så kan de uppenbarligen filma, så de skakiga scenerna är sparade till där det verkligen behövs som stämningshöjare. Samhällskommentaren ligger just i detta, som vid en första anblick inte verkar vara mer än ett stilistiskt grepp.

Vi är YouTube och MySpace generationen, alla strävar efter att få sin beskärda del av publiken, träffar ska räknas, kändisskapet är allt. Det förstår vi då Jason, som oftast står bakom kameran tar en konflikt med sina kamrater. I det här avseende ser vi hur Romero ifrågasätter denna, vår generations mentalitet.

Samtidigt som kritiken finns mot den envisa jakten efter strålkastarljuset finns en förståelse. I den pågående krisen censureras media, en person i gruppen ifrågasätter nyheten från radio från första början. Karaktären menar att vi alltid ska vara hotade alltid rädda. När media sedan censurerar vill Jason visa världen sanningen. Det är kring det här hela filmen handlar om, gränsen mellan att vilja visa världen sanningen och att vilja synas. Och så klart att överleva. Som tittare får själv fundera över de här frågorna, ett svar kan man aldrig vänta sig i en film av Romero. Filmen slutar precis som den ska, när du fortfarande vill ha mer, när du fortfarande inte vet annat, än att du har fler frågor än innan som behöver besvaras.

Into the wild – Recension

Chris McCandless vad trött, på allt det hemska i världen, less på föräldrarna som aldrig slutade bråka, han ville bara komma iväg, så då han hade klarat sin collegeutbildning bestämde han sig för att resa iväg. Han skänkte bort alla sina pengar till Oxfam och satte sig i sin gamla bil och körde iväg.

Filmen är baserad på Jon Kraukers bok om Chris livsöde. När det gamla namnet, som han associerar till hans konformistiska medelklassliv blir en belastning, då Chris inte vill annat än att inte bli hittad, tar han det nya namnet Alexander Supertramp. Det är också vad han är, en luffare, en ung man som inte vill leva i det vi kallar civilisationen, så vi får följa honom ut på vägarna, i hans jakt på äventyret, lyckan, kärleken, på hans flykt ifrån ett trasigt hem, överkonsumtion och press.

Sean Penn som för övrigt är min absoluta favoritskådespelare har regisserat och skrivit manus har gjort ett i överlag bra jobb, stämningen i filmen är alltid bra, det tidiga 90-talets USA gestaltas trovärdigt, med allt ifrån Bush den äldres framträdande på en tv i bakgrunden, talande om det första Irakkriget, till grafiken där filmens titel presenteras.

Chris McCandless gestaltas trovärdigt av Emile Hirsch, en ung skådespelare som vi garanterat kommer se mer av i framtiden, närmast i bröderna Wachowskis Speed Racer. Filmen bärs fram av en berättarröst som växlar mellan Chris och hans syster Carine, spelad av Jena Malone, en talangfull ung skådespelerska som för de flesta är känd från den underbara filmen Donnie Darko.

Filmen har ett fantastiskt soundtrack, låtarna är genomgående bra och fungerar som stämningshöjare, men fyller även en berättande roll. Pearl Jam sångaren Eddie Vedder har spelat in ett antal sånger just för denna film, sånger som bygger upp stämningen på det sätt att du ibland tror att det är Alexander Supertramps hjärta som sjunger, om desperation, ångest. Men samtidigt en känsla som inte är lätt att placera som varken lycklig eller deprimerad, det är snarare en universell mänsklighet som gör sig hört, i all dess underbara och svårgripbara komplexitet.

Han ger inte upp. När allt ser som mörkast ut så ser Chris hela tiden glaset som halvfullt, kanske för att han vet att han gör det han måste, att stanna hemma hos föräldrarna i Atlanta var aldrig ett alternativ, äventyret var inget dumt val, det var han, det var Alexander Supertramp, det var Chris McCandless.

Landskapen är fantastiska, det är en äventyrsfilm som får dig att tänka på de miljöer många av de böcker Chris favoritförfattare Jack London skrev om.

Visst finns det avsnitt som kunde ha varit bättre, skådespelare som kunde ha bytts ut, men med en sådan historia, vackra miljöer och ett fascinerande livsöde gör att det blir ett helhetsintryck som sätter sig i långt inom dig, så om man som jag anser att film handlar om att förmedla känslor, då kan man inte ge filmen annat än högsta betyg. Det här är en film ingen bör missa.

CL Final ikväll

Då är det äntligen final i Champions League ikväll. Chelse-Man U. En helengelsk final.

Hade egentligen hoppats på Liverpool-Barca, då hade jag fått se två lag jag verkligen tycker om. Kvällens lag är för mig

Chelsea, med sin fina trupp, jag gillar även deras spelstil, men i mitt hjärta symboliseras laget bara av Roman och hans oljepengar, egentligen vet jag inte om vi ska skylla på honom eller Chelsea för de enorma systemfel som har funnits och fortfarande finns, det är antagligen de som har skapat alla dessa oligarker. Det handlade nog snarare om ett kollektivt hjärnsläpp när kommunismen äntligen föll.

Man U har varit alldeles för dominanta för att jag ska kunna tycka om dem (inte heller kan jag förlåta dem för att de slog ut Roma). Jag har egentligen aldrig tyck om  Man U, det är inte alltid så lätt, laget spelar en fantastisk fotboll, att se Man U innebär att se Scholes leka pitbull på mittfältet och Ronaldo vara bäst i världen. Att Sir Alex dessutom är den tuffaste managern i världen gör det inte lättare, dessutom är han gammal fackföreningskämpe, nej det är inte lätt att tycka illa om dem, men som en vän till mig sa: ”det bästa med att tycka saker är att man inte behöver ha belägg för det”.

Hoppas det blir en bra match.

Om det vore som det borde

Klimatet kan räddas, men aldrig med lågenergilampor och en till temasida i Aftonbladet.

Debatten om klimatförändringar är fortfarande igång, människor talar om det på cafeer, arbetsplatser och i skolan, men än händer inte mycket. Visst har  fler börjat köpa lågenergilampor och några har köpt etanolbil (som tyvärr inte är lösningen). Men i det stora är det sig likt, när jag går till skolan går jag förbi ett flertal stora stadsjeepar och fräscha sportbilar, klart jag blir förbannad. Jag har inte körtkort, så dåligt samvete för bilkörande slipper jag, men får istället ha det för att jag äter nötkött för ofta och glömmer min strömslukande tv på alldeles för ofta.

Vart vill jag då komma, jag vet inte riktigt, men jag har ett antal ideer för hur utsläpp av koldioxid kan minskas, det första är att SJ åter bör få monopol för tågtrafiken i hela Sverige, det i sig är ju absolut ingen garanti för att fler åker tåg, därför bör direktiven för det statligt ägda bolaget ändras, från att vara vinstdrivande till att främja ett ökat resande för alla oavsett plånbok.

Sedan tycker jag att det här med trängselskatt är en kanonidé, synd bara att de som har de där schyssta bilarna jag går förbi varje gång jag går till JMK inte bryr sig om det, antingen bor de väl där runt Karlaplan, eller så är trängselskatten en struntsumma för de som kör.

Även om media just nu bedriver en nästan hysterisk rapportering om klimatförändringar så skulle jag önska att det fanns ett klimatfokus som sträckte sig utanför kampanjjournalistiken, jag skulle önska att när till exempel våra utmärkta landslagsspelare som ska till EM i sommar någon gång fick frågan om inte de bryr sig, bryr sig inte Zlatan om hur hans barns framtid ska se ut? I sådana fall, varför kör han då en Hummer? Så snälla, blanda in lite mer politik i sport- nöjes och alla annan underhållningsjournalistik.

För övrigt vill jag tillägga att jag just i skrivande stund ännu inte har förlåtit Zlatan för hans magi, gärna i sommar, men inte när Roma var så när Scudetton.

P.S. Jag vet att det finns tusentals fler vägar att minska koldioxidutsläpp, jag kanske återkommer till det, även om jag kommer att skriva om mycket annat. D.S.

Ännu en av dessa bloggar har just startats

Ja nu startar jag en blogg till, jag skrev tidigare på http://www.metrobloggen.se/johnantonsson, det gör jag inte längre, den var tråkig, jag gillade inte gränssnittet och så vidare bla bla bla, nu är jag här istället, det är nya kulor, så snart återkommer jag med nya fräscha helt meningslösa inlägg om allt som är viktigt och sägs bättre av andra.