Världsreportern?

Morgan Pålsson, en besvikelse. Här har jag byggt upp förhoppningar om att det ska vara en bra film, men icke.

Hipp Hipp är underbar komik vars höjdpunkt enligt mig var på julspecialen Ishtiaks Julevangelium. En tydlig trend tänkte jag. Då borde Morgan Pålsson – Världsreporter vara ännu bättre, men icke. Den faller in i samma mall som alla svenska filmer, det är ogenomtänkt flams, fördomar och ofrivilliga hjältar.

Visst, filmen hade sina höjdpunkter, men i det stora hela var den bara tråkig, jag kan inte riktigt förstå vad de ville med filmen. Grejen är den att en kort sketch kan vara hur flamsig som helst, men när man gör en hel film har man ett ansvar. Ett ansvar mot tittaren, som inte bara zappar förbi, utan ägnar de lediga timmarna av en kväll. Filmen har alltid ett ansvar att leverera, action, gråt, skratt eller funderingar. Morgan gav mig inget annat än trötta ögonlock.

Alla vi som älskar Zombies klappar nu!

Vi som älskar zombies, vi är vana att avnjuta dem i Romerorullar och Resident Evil spel. Fast de gör sig faktiskt bäst i serieformat.

För ungefärligen ett år sedan upptäckte jag den underbara zombieserien The Walking Dead, en underbar serie som fångar själva kärnan i vad zombies handlar om, mänsklighet. Hur människor handlar i extrema situationer. Hur deras relationer förändras hela vägen intill döden. Anledningen att den här serien, som just nådde #50, är så bra. Den är att den är så osentimental. Det finns ingen karaktär som är odödlig, när som helst kan favoriten falla offer för levande döds käftar!

Serien är snyggt ritad, svartvit och sedan #10 med en rå tecknarstil som fastnar.

Det märks att manusförfattaren Kirkman är ett fan av zombiefilm, stämningen är precis som genren kräver; ständiga hopp mellan framtidstro och fullkomlig förtvivlan. Läs.

Vill du få tag på den kan jag tipsa www.alvglans.se, där kan du köpa såväl albumsamlingar som starta en premuneration. Annars kan du besöka valfri torrentsida och ladda ner den.

Filmtips – Death Sentence

Såg denna rackaren igår. Den var tidvis rå men lite småtöntig i sina hörn. Men trots sina brister en riktig höjdare.

Om jag har förstått det rätt så är det här en remake, eller snarare omtolkning av klassikern Death Wish med den mustachprydde Charles Bronson… Sak samma.

Filmens handling var väl exakt vad vi förväntade oss, Pappa hämnas familjemedlems död. Men det funkar, ibland är det ganska befriande att se en film som inte tvingar på dig en massa moralkakor. Utan snarare låter dig se lite härligt ultravåld och avskjutna lemmar.

För övrigt är Kevin Bacon en grymm skådis, denna film är absolut inget undantag.

Gillar du våld på film, då kanske Death Sentence är något för dig.

Har inte orkat skriva

Har inte känts meningsfullt.

Det känns egentligen inte meningsfullt just nu. Speciellt då ingen ens läser vad jag skriver.

Men jag måste skriva av mig om ett par saker.

För det första. Hela den här FRA grejen, jag har inte bloggat om det i över huvud taget, det känns som om jag borde ha gjort det, med det finns de som gör det så mycket bättre. Ifall någon undrar, jag var också emot FRA lagen.

Läs 1984. Det har nån redan sagt va. Då säger jag läs Övervakning och straff av Foucault… D. Läs kapiltlet om regementalitet, det är det enda jag har läst ur den knepiga boken. Läs det, det är fan så intressant,