När kultur är som bäst berör den. Den får dig att tänka. På livet. På politiken. På människan. Efter att ha läst Cormac McCarthys vägen gör jag det.
Få böcker berör mig. Vid ett eller annat tillfälle är väl tårarna nära. Men gråtfärdigheten är nog en produkt av min egen trötthet och mina tillbakatryckta känslor. Vägen berör på ett helt annat sätt.
Cormac McCarthys Vägen berörde inte på ett tårdrypande sätt, snarare berörde den min hjärna och mitt hjärta i ett slags dialektiskt(sorry!) samspel. Boken fick alltså min hjärna och mitt hjärta att föra en dialog med varandra. Jag tror de har kommit fram till någonting om livet.
I Vägen får läsaren följa en far och en son gående på en livsfarlig väg i en värld som har dött. Katastrofen kom och bara några få är kvar och ännu färre är de ”goda”. Far och son söker sig söderut, efter mer mat, kanske är det bättre vid havet. Känslan av undergång är ständigt närvarande, men aldrig riktigt total, som läsare känner du att den är fortfarande en bit borta, det är sidor kvar i boken, så berättelsen kan inte vara slut förrän sista ordet har sjunkit in.
Cormac McCarthys ord är så vackra. Hans språk är enkelt på det sätt få författare behärskar. Sättet att genom enkla ord skapa en stor historia får mig att tänka på amerikanska giganter som William Faulkner och Ernest Hemmingway.
När så det sista ordet har sjunkit in finns den stora frågan kvar. Hur gick jorden egentligen under. Vems fel var det? Mitt.
Tips! Vill du ha mer undergång? Spela Fallout 3
