Världsreportern?

Morgan Pålsson, en besvikelse. Här har jag byggt upp förhoppningar om att det ska vara en bra film, men icke.

Hipp Hipp är underbar komik vars höjdpunkt enligt mig var på julspecialen Ishtiaks Julevangelium. En tydlig trend tänkte jag. Då borde Morgan Pålsson – Världsreporter vara ännu bättre, men icke. Den faller in i samma mall som alla svenska filmer, det är ogenomtänkt flams, fördomar och ofrivilliga hjältar.

Visst, filmen hade sina höjdpunkter, men i det stora hela var den bara tråkig, jag kan inte riktigt förstå vad de ville med filmen. Grejen är den att en kort sketch kan vara hur flamsig som helst, men när man gör en hel film har man ett ansvar. Ett ansvar mot tittaren, som inte bara zappar förbi, utan ägnar de lediga timmarna av en kväll. Filmen har alltid ett ansvar att leverera, action, gråt, skratt eller funderingar. Morgan gav mig inget annat än trötta ögonlock.

Filmtips – Death Sentence

Såg denna rackaren igår. Den var tidvis rå men lite småtöntig i sina hörn. Men trots sina brister en riktig höjdare.

Om jag har förstått det rätt så är det här en remake, eller snarare omtolkning av klassikern Death Wish med den mustachprydde Charles Bronson… Sak samma.

Filmens handling var väl exakt vad vi förväntade oss, Pappa hämnas familjemedlems död. Men det funkar, ibland är det ganska befriande att se en film som inte tvingar på dig en massa moralkakor. Utan snarare låter dig se lite härligt ultravåld och avskjutna lemmar.

För övrigt är Kevin Bacon en grymm skådis, denna film är absolut inget undantag.

Gillar du våld på film, då kanske Death Sentence är något för dig.

Diary of the dead – Recension

George A. Romero är tillbaka med zombierullen Diary of the dead och hans hemska snedsteg Land of the dead är förlåtet och nästan glömt. Den här filmen har allt som hans underbara Dead Trilogi är älskade för: spänning, splatter, humor och samhällskritik.

Till att börja med, jag älskar zombies, oavsett ifall det är i roman-, serie- eller filmform. Att något så overkligt kan ta sig an människans som social aktör på ett så övertygande sätt är för mig ännu en gåta. Du som läsare rynkar säkert på näsan när de ser att jag menar att en zombiefilm är samhällskritisk, men det är just vad de ska vara.

Night of the living dead som spelades in mitt under brinnande medborgarrättsrörelse hade en svart man som hjälte, detta under en tid då svarta och vita sällan spelade i samma filmer. Dawn of the dead, den film Romero är mest känd för, var tydligt kritisk mot konsumtionssamhället. Day of the dead har jag tyvärr inte sett, något som i sig är otroligt i en genre som lågbudgetskräck där det snarare är regel än undantag att kvinnor framställs som svaga och gärna får visa brösten. Så kom Diary of the Dead, även den har som jag tidigare nämnt en tydlig social kommentar, om än en dubbelbottnad sådan, där du som tittare själv får göra dina tolkningar.

Filmen tar sin början när ett gäng collegestudenter och deras lärare spelar in en mumiefilm som ett skolprojekt. De hör på radion att de döda har börjat leva igen, så börjar skräcken. Filmen är på ett sätt konventionell för genren, de vill överleva.

Precis som Blariwitch Project och nu senast Cloverfield är det en film som ska föreställa vara filmad av karaktärerna själva. I Diary of the Dead fungerar det riktigt bra. Eftersom det är ett gäng filmstudenter så kan de uppenbarligen filma, så de skakiga scenerna är sparade till där det verkligen behövs som stämningshöjare. Samhällskommentaren ligger just i detta, som vid en första anblick inte verkar vara mer än ett stilistiskt grepp.

Vi är YouTube och MySpace generationen, alla strävar efter att få sin beskärda del av publiken, träffar ska räknas, kändisskapet är allt. Det förstår vi då Jason, som oftast står bakom kameran tar en konflikt med sina kamrater. I det här avseende ser vi hur Romero ifrågasätter denna, vår generations mentalitet.

Samtidigt som kritiken finns mot den envisa jakten efter strålkastarljuset finns en förståelse. I den pågående krisen censureras media, en person i gruppen ifrågasätter nyheten från radio från första början. Karaktären menar att vi alltid ska vara hotade alltid rädda. När media sedan censurerar vill Jason visa världen sanningen. Det är kring det här hela filmen handlar om, gränsen mellan att vilja visa världen sanningen och att vilja synas. Och så klart att överleva. Som tittare får själv fundera över de här frågorna, ett svar kan man aldrig vänta sig i en film av Romero. Filmen slutar precis som den ska, när du fortfarande vill ha mer, när du fortfarande inte vet annat, än att du har fler frågor än innan som behöver besvaras.

Into the wild – Recension

Chris McCandless vad trött, på allt det hemska i världen, less på föräldrarna som aldrig slutade bråka, han ville bara komma iväg, så då han hade klarat sin collegeutbildning bestämde han sig för att resa iväg. Han skänkte bort alla sina pengar till Oxfam och satte sig i sin gamla bil och körde iväg.

Filmen är baserad på Jon Kraukers bok om Chris livsöde. När det gamla namnet, som han associerar till hans konformistiska medelklassliv blir en belastning, då Chris inte vill annat än att inte bli hittad, tar han det nya namnet Alexander Supertramp. Det är också vad han är, en luffare, en ung man som inte vill leva i det vi kallar civilisationen, så vi får följa honom ut på vägarna, i hans jakt på äventyret, lyckan, kärleken, på hans flykt ifrån ett trasigt hem, överkonsumtion och press.

Sean Penn som för övrigt är min absoluta favoritskådespelare har regisserat och skrivit manus har gjort ett i överlag bra jobb, stämningen i filmen är alltid bra, det tidiga 90-talets USA gestaltas trovärdigt, med allt ifrån Bush den äldres framträdande på en tv i bakgrunden, talande om det första Irakkriget, till grafiken där filmens titel presenteras.

Chris McCandless gestaltas trovärdigt av Emile Hirsch, en ung skådespelare som vi garanterat kommer se mer av i framtiden, närmast i bröderna Wachowskis Speed Racer. Filmen bärs fram av en berättarröst som växlar mellan Chris och hans syster Carine, spelad av Jena Malone, en talangfull ung skådespelerska som för de flesta är känd från den underbara filmen Donnie Darko.

Filmen har ett fantastiskt soundtrack, låtarna är genomgående bra och fungerar som stämningshöjare, men fyller även en berättande roll. Pearl Jam sångaren Eddie Vedder har spelat in ett antal sånger just för denna film, sånger som bygger upp stämningen på det sätt att du ibland tror att det är Alexander Supertramps hjärta som sjunger, om desperation, ångest. Men samtidigt en känsla som inte är lätt att placera som varken lycklig eller deprimerad, det är snarare en universell mänsklighet som gör sig hört, i all dess underbara och svårgripbara komplexitet.

Han ger inte upp. När allt ser som mörkast ut så ser Chris hela tiden glaset som halvfullt, kanske för att han vet att han gör det han måste, att stanna hemma hos föräldrarna i Atlanta var aldrig ett alternativ, äventyret var inget dumt val, det var han, det var Alexander Supertramp, det var Chris McCandless.

Landskapen är fantastiska, det är en äventyrsfilm som får dig att tänka på de miljöer många av de böcker Chris favoritförfattare Jack London skrev om.

Visst finns det avsnitt som kunde ha varit bättre, skådespelare som kunde ha bytts ut, men med en sådan historia, vackra miljöer och ett fascinerande livsöde gör att det blir ett helhetsintryck som sätter sig i långt inom dig, så om man som jag anser att film handlar om att förmedla känslor, då kan man inte ge filmen annat än högsta betyg. Det här är en film ingen bör missa.