Så var det dagen efter finalen av den fantastiska turneringen Champions League, det enda som saknades för att finalen skulle kännas som en komplett upplevelse var vin kära vän Bresa och den Grå Soffan.
Spelets kvalitet ska jag inte ge mig in på att återge, kritisera eller kommentera, det finns det så många andra som kan föra bättre.
Ett bestående intryck av matchen är så klart Chelseas bollar i virket, Terrys straffmiss och Drogbas bitchslap . Istället för att fokusera på det vill jag kommentera några detaljer som gav mig fina känslor.
Den första scenen var när United supportrar lånade ut sina matchtröjor till ryska soldater, som i sin tur lånade ut sina karaktäristiska hattar, det är en scen som symboliserar det som kan vara så fint i fotbollen, människor från olika länder, språk och kulturer som samlas tillsammans för fest, scenen symboliserade för mig det fina hos människan; förmågan att enas, en egenskap vi alla har så länge vi inte korrumperas av girighet, maktlösshet eller masspsykos.
Den andra scenen som påverkade mig på ett positivt sätt var när jag tror det var Ashley Cole och Nani som nickade ihop, en av Chelseas försvarare var genast framme och kollade till att Cole var okej, men det som var så vackert var att Cech samtidigt kollade till Nani fram till att medicinsk personal kom dit. Så bör människan vara, solidarisk, solidarisk som något annat än välgörare, solidaritet är som Sven-Erik Liedman säger att se sig själv i andra, Cech vet hur allvarlig en huvudskada kan vara, därför kollade han genast till Nani, han såg såg sig själv i honom och visste därför instingtivt hur han borde agerat.
Vart vill jag komma i detta? Vet inte riktigt mer än att vi i all form av mänsklig verksamhet kan se våra goda och sämre sidor, jag väljer denna gång att bära med mig de goda intrycken, för det är de och bara de som kan föra oss framåt.
