Inatt håller Obama sitt acceptance speech på demokraternas konvent. Det finns en hel del intressanta historiska referenser.
70 000 kommer att kolla, tänk om 70 000 hade kollat när Mona Sahlin blev ledare för sossarna och accepterade… Att det sedan som det stod i AB är på dagen 45 år sedan Martin Luther King JR höll sitt I have a dream tal gör att jag kommer sitta vaken och kika på CNN inatt.
Ända sedan jag såg Obama på Jay Leno har jag varit fascinerad av den mannen, han har en livshistoria som inte handlar om oljemiljarder och Texas, snarare om att få kämpa och den historiska slakthusstaden Chicago. Han står för något nytt. Tänk om USA bara 7 år sedan 11/9 får en president som heter Hussein i mellannamn. Tänk om.
Men jag vill inte påstå att min entusiasm är total, min entusiasm handlar inte om Obamas program, visst är det milasteg bättre än McCains. Men bättre innebär inte bra, det är ett program för status quo, inte mer. Det är många som har påpekat det bättre och mer underbyggt än mig, inte minst John Pilger (läs här).
Fast vad spelar kritiken för roll, förändring börjar alltid hos folket. I människors medvetande. Så vi ser just nu ett USA i förändring. För det amerikanska folket kommer att välja en president som har ledord som hopp och förändring. Det är i alla fall fan så mycket bättre än när de senast valde en idiot på grund av rädsla
