Efterspelet till Tvärdrags senaste nummer: ”Hjärntvätten – 30 år av nyliberal offensiv”. Nu senast i en intressant krönika av Stefan Jonsson, han tar upp Daniel Suhonens artikel om Johan Norbergs så kallade ”internationella succe”. Det Jonsson pekar på är att högerns idédebatt är bidragsberoende, en tes som som jag och Per Asplund styrker i vår artikel ”Sanningsfabriken”.
Norberg har replikerat i på sin blogg.
När man har läst Jonssons krönika och Norbergs inlägg slås man av hur Norberg skriver om någonting annat än Jonsson. Jag hoppas att det här blir en följetång, för den här debatten är viktig. Ett av demokratins fundament är en fri idébildning, men vad händer då den ena sidan av höger-vänsterskalan (gissa vilken) är övergödd? Jag tror att det i längden innebär att politiska initiativ försvinner och debatten likriktas (ännu mer…).
Hoppas att det blir en debatt som tar sig förbi pajkastning, till en diskussion om demokratiska problem. Inte omöjligt, debatten har i alla fall tagit sig från lilla Tvärdrag till stora DN.

Jag sitter vid datorn och njuter av några mysiga Chet Baker låtar, och så kommer reklamen, det kan jag tåla, spotify är i det stora hela min vän. Men så hör jag Price Runners reklam, utformad precis som ett reklamklipp från Röda Korset eller Unicef ber rösten om mitt engagemang. Precis som vid donationskampanjer spelas melankolisk musik i bakgrunden. Rösten mer om min HJÄLP MOT FELKÖP. Visst någon ska finansiera kvällens jazzlyssnande, men när ett företag försöker profitera på insamlingars dramaturgi, är det inte ganska fel?

West Baltimore börjar sakta men säkert bli mitt andra hem. Vid sommarens trevande start ägnade jag varje vaken timme med att kolla på samtliga avsnitt av The Wire. När det sista avsnittet var avklarat fylldes jag av tomhet, jag ville veta mer, jag ville ha fler slut lyckligare slut. För sluten, det är det som ger The Wire dess storhet, varje säsong är en avslutning på ett fall, men långt ifrån en avslutning av spiralen av mord, knark och överjävlighet. Sluten av säsongerna, inte minst den sista är riktigt jävla bra, men de är sannerligen inte lyckliga. De fyller dig av en känsla som är svårgripbar, ska jag komma med en liknelse känns det ungefär som att vara kär – utan allt det där som är bra. Känslan som fyller en är besvikelsen över att man aldrig kommer att få se en tv-serie som är lika bra igen, men också en besvikelse över en värld som berövar så många människor deras hopp om en bättre framtid (för det är väl kärnan i The Wire?).
Visste ni att det finns en allt för okänd miniserie av David Simon (The Wires skapare), serien heter The Corner, man känner igen dörrarna på husen och närlivsbutiken, man kommer tillbaka till West Baltimore. Jag har i skrivande stund just kolla in de två första avsnitten – de är fullkomligt fantastiskt deprimerande. Lysande skådespel, perfekt manus och ett kikhål in till en värld så totalt främmande för många av oss.
Lyd mitt råd: gillar du The Wire, kolla in The Corner. Har du din arma stackare inte kollat in The Wire? Grattis, köp den imorgon och njut (eller skaffa den på annat sätt…).

Den där veckan på den vackra ön i öster är nu äntligen över.
Någon kanske tror att det var Antonsson och Asplunds föredrag som var höjdpunkten, men ack och ve vad ni misstar er. Jag bjuder på en scen: lång kö ringlar sig in på en gigantisk uteservering. Åren har redan tagit det bästa från alla företagare som är klädda i vita linnekostymer, luftiga långklänningar. Som tur var har många förberett sig inför den outhärdliga värmen, de bär alla hatt. Kvällens värd: Företagarna tror säkerligen att det är Ebba von Sydows ”tal” som lockar. Men vi vet varför vi är här. Grillbuffé och tillhörande dryck tog oss hit.
Men sant, von Sydow var höjdpunkten, hon lyckas i ett och samma tal om sociala medier prata om ”blogghygien(?)” och säga ”alla måste inte twittra, men alla måste läsa”. Visst vi ska studera historien och lära oss av de duktiga, men att inspireras av förbundskanslern, är det inte lite överdrivet?

Det känns i hela kroppen, det liksom bara spritter.

Från dagen då artikeln ”Sanningsfabriken” var såld till Tvärdrag hade jag ambitionen att omnämnas på SvD:s ledarsida. Det blev tyvärr bara i förbifarten och på ledarbloggen, men oh det räcker gott och väl till för att få vartenda hår på armen att resa sig mot stjärnorna.

Hej jag heter John.

Den här bloggen har vart vilande en tid nu, men nu drar jag igång den på allvar.

I eftermiddag träffar jag Per ”Bernstein” Asplund för en fika och förberedelse för föredrag. Inom kort kommer en kortversion av föredraget ut på bloggen.

Nästa måndag kommer jag och min trogne vapendragare Per Asplund att delta på seminariet ”Att bryta högerns makt över tanken”, som arrangeras av Tvärdrag, Sveriges just nu mest spännande tidskrift.

Är DU av en händelse i Visby kom förbi och lyssna!

Här nedan kommer lite mer info om seminariet:

För trettio år sedan inleddes nyliberalismens ideologiska offensiv. Målet att bryta vänsterns makt lyckades. En samhällsförändring som började i att förändra tänkesättet i samhället. Nu ställer vi frågorna om hur de gjorde, om konceptet kan kopieras och hur vänstern återfår initiativet i debatten.
Utifrån sitt temanummer presenterar tidskriften Tvärdrag historien och konsekvenserna av trettio års nyliberal offensiv. Som började med Thatcher och Reagan och fortfarande pågår med Borg och Reinfeldt. Utifrån bilden av hur högern lyckades vrida makten och självförtroendet ur arbetarrörelsens händer – hur gör vi för att vända vinden? Tvärdrag presenterar också tio arbetspunkter för att bryta dödläget. Vilka strategier ska vänstern ha för att ta initiativet?

Medverkande:
Journalisterna Per Asplund och John Antonsson tecknar bilden av högerns ideologiska offensiv.

Kent Werne, berättar om Thatchers strategier.

Per Bardh, avtalssekreterare LO,

Ann-Charlotte Altstadt, ledarskribent Flamman,

Jytte Guteland, ordförande SSU samtalar.

Samtalsledare: Daniel Suhonen, chefredaktör Tvärdrag
Måndag 29 juni kl 16.00-18.00, Metodistkyrkan, Adelsgatan 41, Visby
Arr: Tidskriften Tvärdrag

Min och Per Asplunds artikel om borgerliga tankesmedjor ligger nu på Tvärdrags hemsida, läs här

När kultur är som bäst berör den. Den får dig att tänka. På livet. På politiken. På människan. Efter att ha läst Cormac McCarthys vägen gör jag det.

Få böcker berör mig. Vid ett eller annat tillfälle är väl tårarna nära. Men gråtfärdigheten är nog en produkt av min egen trötthet och mina tillbakatryckta känslor. Vägen berör på ett helt annat sätt.

Cormac McCarthys Vägen berörde inte på ett tårdrypande sätt, snarare berörde den min hjärna och mitt hjärta i ett slags dialektiskt(sorry!) samspel. Boken fick alltså min hjärna och mitt hjärta att föra en dialog med varandra. Jag tror de har kommit fram till någonting om livet.

I Vägen får läsaren följa en far och en son gående på en livsfarlig väg i en värld som har dött. Katastrofen kom och bara några få är kvar och ännu färre är de ”goda”. Far och son söker sig söderut, efter mer mat, kanske är det bättre vid havet. Känslan av undergång är ständigt närvarande, men aldrig riktigt total, som läsare känner du att den är fortfarande en bit borta, det är sidor kvar i boken, så berättelsen kan inte vara slut förrän sista ordet har sjunkit in.

Cormac McCarthys ord är så vackra. Hans språk är enkelt på det sätt få författare behärskar. Sättet att genom enkla ord skapa en stor historia får mig att tänka på amerikanska giganter som William Faulkner och Ernest Hemmingway.

När så det sista ordet har sjunkit in finns den stora frågan kvar. Hur gick jorden egentligen under. Vems fel var det? Mitt.

Tips! Vill du ha mer undergång? Spela Fallout 3

Inatt håller Obama sitt acceptance speech på demokraternas konvent. Det finns en hel del intressanta historiska referenser.

70 000 kommer att kolla, tänk om 70 000 hade kollat när Mona Sahlin blev ledare för sossarna och accepterade… Att det sedan som det stod i AB är på dagen 45 år sedan Martin Luther King JR höll sitt I have a dream tal gör att jag kommer sitta vaken och kika på CNN inatt.

Ända sedan jag såg Obama på Jay Leno har jag varit fascinerad av den mannen, han har en livshistoria som inte handlar om oljemiljarder och Texas, snarare om att få kämpa och den historiska slakthusstaden Chicago. Han står för något nytt. Tänk om USA bara 7 år sedan 11/9 får en president som heter Hussein i mellannamn. Tänk om.

Men jag vill inte påstå att min entusiasm är total, min entusiasm handlar inte om Obamas program, visst är det milasteg bättre än McCains. Men bättre innebär inte bra, det är ett program för status quo, inte mer. Det är många som har påpekat det bättre och mer underbyggt än mig, inte minst John Pilger (läs här).

Fast vad spelar kritiken för roll, förändring börjar alltid hos folket. I människors medvetande. Så vi ser just nu ett USA i förändring. För det amerikanska folket kommer att välja en president som har ledord som hopp och förändring. Det är i alla fall fan så mycket bättre än när de senast valde en idiot på grund av rädsla

Aftonbladet skriver i dagens nätupplaga om att Sverige ställer in sitt militära samarbete med Ryssland. Det är ju självfallet en direkt följd av Rysslands agerande i Georgien. Men då undrar jag, när man som bekant har haft ett militärt samarbete tidigare, hur har den nuvarande likväl som den förra svenska regeringen sett på Rysslands agerande i Tjetjenien, Det är en konflikt som ännu pågår och där Ryssland konstant bryter mot allt vad mänskliga rättigheter.

Sedan får vi inte glömma de olika former av samarbete som finns med USA, även det en ockupationsmakt som bryter mot mänskliga rättigheter…